Vilket kvinnoöde!

För några dagar sedan fick jag det stora privilegiet att bläddra i en barnmorskas journalbok fån 1920-talet. Tänk att enstaka siffror och uppgifter kan berätta en så rik historia. När jag satt och bläddrade fastnade mina ögon på siffran 44. Det var en kvinna som var 44 år som skulle föda sitt tionde barn. Alla kvinnans föregående 9 (!!!) förlossningar hade gått väl och barnen hade i alla fall överlevt de första veckorna (längre än så sträckte sig inte journalen). Denna gång gick det dock inte vägen trots att graviditeten var fullgången. Förlossningen verkar dessutom ha varit väldigt utdragen och pågått med barnmorskans hjälp i övergett dygn. 

Det var med sorg i hjärtat jag bläddrade vidare. Så ett tiotal sidor framåt i boken fastnade mina ögon på siffran 44 igen. Efter att ha bläddrat tillbaka och jämfört uppgifterna stod det klart att det var samma kvinna som var tillbaka igen, hon hade inte ens hunnit fylla 45. Enligt journalen var även denna graviditet fullgången men förkrossande nog överlevde inte heller detta lilla liv. Kvinnan rapporeras dock vara vid hälsan ett par veckor efter.

Denna kvinnas öde har förföljt mig sedan dess. Vilken börda att genomgå 11 graviditeter! Vilken kroppslig belastning att fullfölja två graviditeter så tätt när man själv är 44år! Vilken ofattbar sorg att förlora två barn inom loppet av ett år! Jag undrar så vad det blev av henne. Hoppas innerligt att hon slapp bli gravid igen.

Jag bifogar en bild på mig själv, 32år gammal och nyförlöst med mitt allra första barn. Vilken ynnest det är att få leva på denna plats i denna tid 

Kram/veronica

Tillbaka!

Som jag har skrivit många gånger förrut så saknar jag att blogga när jag inte gör det. Att prioritera bloggande när man har en liten gulligan på ett år hemma har dock inte varit så lätt men efter att ha blivit väldigt inspirerad vid ett möte nu i julhelgen är jag tillbaka. Jag har stora förhoppningar att jag ska behålla inspirationen så att bloggen kan bli det arkiv av minnen, skapande och tankar den har fungerat som förrut. 

Det känns som att bloggvärlden är mindre nu än för några år sedan och att jag skulle ha läsare kvar känns förmätet att tro. Är det ens några vanliga människor som bloggar längre? Men nu kör jag och så får vi se hur det går:-)

Kram/V